FOTO: LILL ERIKSSON

CIRKUSLIV. Tv, internet, bio, teater och nöjesparker – konkurrensen om barnfamiljernas nöjesbudget och fritid blir allt hårdare. Det märker man särskilt av på de gamla anrika cirkusarna.

   – För 20 år sedan hade vi monopol i Danmark och inget annat konkurrerade med oss, berättar Diana Benneweis, direktör för Danmarks äldsta cirkus som idag bara turnerar inom landet.

Chef med respekt

Trots tuffare klimat är hon ändå optimist och tror inte att cirkusen som evenemang kan vara på utdöende.

   – Cirkusen är fortfarande populär och det är ofta samma människor som kommer tillbaka. Men det går inte alltid lika bra, fortsätter hon lite besviken över att det inte blev fullsatta tält den här kvällen.

   Vi talar med henne efter att ha sett en av helgens föreställningar i Helsingör. Det är inte konstigt att hon är rapp i mun – det är många kloka ord, om livet i allmänhet och cirkuslivet i synnerhet, som vill ut. Diana har cirkusen i blodet, har levt ett spännande liv med mycket resor och hårt arbete som cirkusartist innan hon blev chef. Hon har arbetat i en mycket manschauvanistisk bransch, men idag är det få som säger emot.

   – Dom är väl rädda för mig, skrattar hon men tycker samtidigt att respekten mellan chef och personal är viktig.

   Vid sin sida har direktör Benneweis sin man Freddy Bergmann Kolding, som hon fann på nätet. Han sköter cirkusens administration och ser till att den dagliga verksamheten flyter.

Cirkus ärvd i generationer

Även om Diana har varvat ned och för första våren kan njuta av fågelsången utanför sitt älskade hus i Skåne, är det hon som har det övergripande ansvaret och sista ordet om allt som gäller cirkusen. Hon älskar jobbet och har aldrig velat byta bort det, men det har varit kämpigt att föra familjetraditionen vidare efter hennes styvfar Eli Benneweis plötsliga bortgång.

   Han tog över den flera generationer gamla cirkusen och byggde upp verksamheten till något som blev känt i hela Europa och Diana menar att det är tack vare honom som cirkusen i år kan fira 122 år. Parallellt med tältturnén stod Benneweis för åretruntdriften av Cirkusbygningen i Köpenhamn mellan 1970 och 1990, vilket är en hyfsad utveckling från dagarna 1887 då cirkusen var väldigt primitiv.

Arbetsplats för vem som helst

Tre hundar och ett par getter, några stolpar i jorden och lite tågvirke utgjorde då manegen, och där visades Marie och Gottfried Benneweis glansnummer. Hon låg på rygg med stor flat sten på magen, den skulle Gottfried knäcka med en slägga. Det var cirkus det! En arbetssam tid kantad av depressioner och sjukhusvistelser skulle kunna knäcka vem som helst, men i Dianas fall har livets motgångar istället härdat. Det är kanske det som gör henne så respektingivande. Men respekt måste vara ömsesidig om man ska lyckas som cirkusdirektör, det har hon lärt sig av pappa Eli som hade en bred livssyn och förstod att alla inte är likadana.

   – Han kunde få en muslim och en alkolist att arbeta tillsammans. Han sa alltid att man måste ta hänsyn till sin personal och andra människor. Inga danskar ville jobba på cirkus. Hos oss arbetade människor som samhället hade stött bort – homosexuella, gamla fängelsekunder och kastrerade pedofiler, berättar Diana och menar att de fick en fristad på cirkusen då för 50 år sedan.

Oglamorös vardag

Cirkusarnas ansträngda tillvaro har inte gjort arbetsvillkoren för cirkusarbetare bättre. Men direktör Benneweis anser inte att personalen kan utföra det fysiskt tunga jobbet om de inte har det bra. Än idag finns det cirkusar som bara erbjuder en portion mat till middag och få vilopauser. Det är inte konstigt att få lockas av leva det klassiska cirkuslivet.

   Frågan om vem som tar över cirkusen efter Diana låter hon vara obesvarad. Det var enkelt förr när familjerna var större, då fanns alltid någon som kunde ta över. Hennes två vuxna barn ska först och främst avsluta sina utbildningar sen ska de, i motsats till henne själv, få bestämma vad de vill arbeta med. Att arbeta som cirkusdirektör är inte heller en dans på rosor.

   – Man blir inte miljonär, det är ett sätt att leva. Antingen älskar man det, eller så hatar man det, avslutar Diana Benneweis. 080402

LILL ERIKSSON

Nya duktiga artister hittar Benneweis bland annat på festivaler i Monte Carlo och Paris. Och så skickas mängder av demofilmer som Diana och hennes familj ägnar många timmar att titta på.

FOTO: LILL ERIKSSON

Cirkusgymnasium läggs ned

FRAMTID. I Sverige finns runt åtta cirkusar som konkurrerar hårt med varandra, den största är Maximum. Flest cirkusar finns i Tyskland, cirka 300 stycken, nästan lika många finns i Italien. Det finns cirkusar även i USA, Sydamerika, Thailand och Japan men störst är branschen i Europa.

   Lönen varierar mellan artister, beroende på hur bra man är. Det går att försörja sig på yrket om man är duktig, en del gör det som heltidsanställd under säsongen. Många har föräldrar som arbetar i branschen, andra blir nyfikna i och med den nycirkusvåg som dragit fram starkt på senare år.

Inget cirkusklimat i syd

För den som vill utbilda sig till cirkusartist är Cirkusgymnasiet i Gävle en bra början. I Sydsverige 2004 var förhoppningarna stora att nya cirkusartister skulle utbildas här. Ett nytt cirkusgymnasium startades i Ystad, men det har inte gått så bra.

   – Vi kommer att avveckla det, det är inte det klimatet i Sverige idag tyvärr, säger Thomas Winqvist vid Sydskånska Gymnasieförbundet. 080402

Men djuren då?

CIRKUSDJUR. Den svenska Djurrättsalliansen tycker inte att man ska besöka varken cirkusar, djurparker eller delfinarier. De menar att cirkusar gör allt för att förlöjliga djur och hindrar deras naturliga beteenden. Hur lever djuren egentligen på cirkusen?

   – Man kan se på ett djur när det trivs och tycker om att utföra konsterna. Artisterna behandlar sina djur som om det vore en baby. De motioneras och pysslas om och det är ett måste eftersom de är vårt levebröd, säger Diana Benneweis som är ytterst ansvarig för verksamheten på Cirkus Benneweis. När deras djur inte är på vinterkvartering ska de gå ute.

   Branschen tror inte det blir jobbigt för djuren att resa så mycket som de gör, de menar att det handlar om korta sträckor mellan stoppen. ”Det sägs att djurparker och delfinarier är ett sätt att lära människor mer om djur. Men vad lär vi oss av att titta på uppträdande djur i fångenskap? Vad vi framförallt lär oss är att acceptera fångst, utnyttjande och förlöjligande av vilda djur", menar alliansen. 080402