WEBB-TV Se ett smakprov ur föreställningen.

RECENSION. Kvalitetsdans utförd av proffs, vacker sång och högklassig musik spelad av en riktig orkester. Lite humor på det – så har man ett vinnande recept på en lyckad musikalföreställning. Då gör det inget att uppsättningen egentligen är en gammal repris, att halva ensemblen består av halvbonniga skåningar i gummistövlar, eller att alltihop bygger på en omodern och sötsliskig story.

Musikalen Singin' in the rain handlar precis som tv-filmen om övergången från stum- till talfilm och vilka problem som kom med det. Alltså, upplagt för komedi – i den här uppsättningen på gränsen till buskis.

Det är inte ofta publiken frivilligt kommer och betalar för att höra falsksång och en dialog full av svordomar – och sen också vill ha massor av regn. Nu fanns det några platser kvar i salongen, men de som kom – merparten i övre medelåldern – fick en show fylld av just detta, utöver en fin kärlekshistoria med direktpåverkande musik- och dansnummer. I pausen gled några av publikens tanter och gubbar fram på operahusets foajégolv, inspirerad av Gene Kelly-stegen. Då har man lyckats.

Karl Dyall och Rennie Mirro står för ypperliga insatser på alla områden - Mirro får till och med den romantiskt överdoserade historian att verka trovärdig. Men när stjärnor glänser så här bländande och får allt att verka så lätt på dansgolvet blir det tufft för andra. Tidvis skiljer kvaliteten så mycket att delar av den nya ensemblen verkar malplacerad. Däremot gör både den tredje och fjärde huvudrollsinnehavaren Lisette Pagler och Anette Friberg sitt bästa för att nå fram till publiken. Pagler genom att hänga med bra i mansduons svepande dans, med en passande sångröst fylld av vibrato, dock utan att nå samma grad av karisma - medan Friberg tävlar mot Lars Humble i den minst lika svåra kategorin humor.

Han orsakar många skrattsalvor med sin rutin, inlevelse och tacksamma karaktär, medan hon i den klassiska gnällrollen har en tuffare uppgift för att undvika bli ännu en gapig tant i mängden. Det irriterande tonläge ”Lina Lamont” lyckas hålla genom hela den tre timmar långa föreställningen lär bara förvärra den redan usla sångrösten – till glädje för publiken under hösten.

Osympatiska ”Lina Lamont” vinner på något sätt publikens hjärta - trots fulspel, avund- och svartsjuka och andra mänskliga brister. Hon spelas av Anette Friberg, här vid sidan om Allan Svensson.

FOTO: LILL ERIKSSON

På den stora operascenen i Malmö upplevs scenografin från den mindre Stockholmsscenen som enkel och sparsam. I gengäld finns gott om utrymme att svänga runt och plats för volter och kast. Dyall gör ett intensivt nummer som kostar honom mikrofonen, men det åtgärdar han snabbt efter några akustiska toner. På tal om ljudet, kan det inte bli mycket bättre än det som kommer från det nyinstallerade trådlösa och digitala mikrofonsystem. Helt utan brus och mer flexibelt att arbeta med sägs det.

Tidsmässigt känns musikalens första akt på mer än en och en halv timme som lång och pratsam och skulle inte förlora på att kortas ned. Andra akten är ett femtio minuter starkt koncentrat av dans, musik och scenografiskt fyrverkeri – i och med föreställningens andra regnoväder. I tider där Let's dance betraktas som bästa helgunderhållning gäller det nu att passa på och vidga vyerna. Det blir bättre på riktigt.

2010-08-23

LILL ERIKSSON