RECENSION. Molnfri himmel, kurrande duvor och doften av rosor är en naturlig del av scenografin den här fredagskvällen. Det börjar spelas romantisk musik från 1930-talet och det Villa Villekulla-liknande rosa trähuset öppnas upp och vänds ut och in. Publiken bjuds rakt in i den välbärgade, men tokiga familjen Brewsters hem i Brooklyn, inrett med spetsar och gamla vackra möbler.
– Här är verkligen idylliskt, säger den ensamma prästen till den sympatiska mörderskan Abby, spelad av Marianne Mörck. Beredd med en karaff fläderblomsvin spetsat med arsenik, står hennes medbrottsling, den lika hemtrevliga systern Martha, spelad av Eva Rydberg.
Det är premiär på Fredriksdal. Och visst är det idylliskt både i och utanför årets lustspel Arsenik och gamla spetsar. Publiken är som vanligt trogen, det är fullsatt trots ödesmatch i fotbolls-EM hemma i tv-apparaterna.
Nytt för den här sommaren är att regissör Ronny Danielsson gör en version utan så mycket sång och dans. Den annars så dansanta teaterchefen Rydberg tar i år inte ett enda danssteg. Istället är det mycket intrig och humor, men det finns musikaliska stunder, bland annat ett behagfullt stycke kallat Morbid komedi, i tre fina stämmor av Mia Florberger, Lisa Lexfors och Åsa Lundin. Och fem välsjungande poliser i ett enklare, smålustigt dansnummer à la 30-tal.
Sjungande poliserna Fredrik Lexfors, Edvin Karlsson, Magnus Skog, Håkan Mohede och Andreas Andersson i ett av föreställningens få musikaliska nummer. FOTO: MIKAEL BOHLIN
I övrigt är det en kvick och vitsig dialog som är den här föreställningens styrka. Det är välskrivet, genomtänkt och lagom långt utan onödiga döda partier. Ensemblen håller intresset vid liv även i påklädningstumultet strax efter andra akten, då det traditionsenligt börjar stänka från himlen som plötsligt inte är molnfri längre.
Rydberg och Mörck är mycket samspelta och landets bästa roliga tantpar som man gärna skulle se mer av i liknande pjäser. De bådas rutin och känsla för detaljer bär |
föreställningen och som lysande bonus bidrar årets gästskådespelare Björn Kjellman med härliga nervbryt i rollen som deras ofta kritiska teaterrecenserande brorson.
Andra goda insatser gör Andreas Andersson i rollen som polisen och fritidsdramatikern Konstapel O’Hara, genom en lång och komplicerad monolog om precis ingenting. Skurkduon, den förlorade brorsonen (Hans-Peter Edh) med sitt monsteransikte designat av den tvivelaktige och självlärde plastikkirurgen Doktor Einstein (Tony Lundgren) blir man nästan rädd för på riktigt. Men liksom tidigare år är detta en familjeföreställning för både unga och gamla. Familjestämning råder som vanligt även uppe på scen, där Rydbergs son och dotter spelar roller liknande de som de brukar göra på den här teatern.
Mördargenerna i familjen Brewster skapar konkurrens och en tävling i att döda uppstår mellan de ”onda” männen och de ”goda” gamla tanterna. Liken läggs på hög nere i källaren, där den prillige tredje brorsonen Theodore ”Teddy” Roosevelt gräver gravplatser i sin egen Panamakanal.
När andra akten går mot sitt slut för kvällsbrisen in några nya mörka moln över parken. Många i publiken har färdats långt. Premiärkvällens stående ovationer uteblir, men klart är att friluftsteatern på Fredriksdal återigen lyckats skapa ett småmysigt evenemang, värt både resa och regn.
För den som har svårt att ta sig dit innan stängningen den 26 augusti blir det en besvikelse att den gamla traditionen med Fredriksdalsteater på tv i trettonhelgen nu bryts igen, precis som med Lorden från gränden 2009. Teatern hoppas därmed på mer livepublik än vanligt. Enligt Eva Rydberg är det på grund av rättighetstjafs som denna föreställning endast visas på hennes teater.
2012-06-16
LILL ERIKSSON
Publiken på fredagskvällen fick plocka fram sina regnskydd. Regnet på premiären har kommit lika troget som publiken de senaste fyra åren.
FOTO: LILL ERIKSSON |
 |
|
– för nöjes skull
